Ship - Soviet Submarine 137 aground off Karlskrona, Sweden, 1981 - postcard

Postcard
• Picture / Image:  The Soviet Submarine 137 aground off Karlskrona, Sweden, autumn 1981
• Publisher:  Torkel Lindberg, Stockholm
• Postally used:  no
• Stamp:  n/a
• Postmark(s): n/a
• Sent to:  n/a
• Notes / condition: 

Please ask if you need any other information and I will do the best I can to answer.

Image may be low res for illustrative purposes - if you need a higher definition image then please contact me and I may be able to send one. No cards have been trimmed (unless stated).

------------------------------------------------

Postage & Packing:

Postage and packing charge should be showing for your location (contact if not sure).

No additional charges for more than one postcard. You can buy as many postcards from me as you like and you will just pay the fee above once. Please wait for combined invoice. (If buying postcards with other things such as books, please contact or wait for invoice before paying).

Payment Methods:

UK - PayPal, Cheque (from UK bank) or postal order

Outside UK: PayPal ONLY (unless otherwise stated) please.   NO non-UK currency checks or money orders (sorry).

NOTE: All postcards are sent in brand new stiffened envelopes which I have bought for the task. These are specially made to protect postcards and you may be able to re-use them. In addition there are other costs to sending so the above charge is not just for the stamp!

I will give a full refund if you are not fully satisfied with the postcard.

----------------------------------------------

Text from the free encyclopedia WIKIPEDIA may appear below to give a little background information (internal links may not  work) :

*************

Karlskrona is a locality and the seat of Karlskrona Municipality, Blekinge County, Sweden with 35,212 inhabitants in 2010.^[1] It is also the capital of Blekinge County. Karlskrona is known as Sweden's only baroque city and is host to Sweden's only remaining naval base and the headquarters of the Swedish Coast Guard.

The city of Karlskrona is spread over 30 islands in the eastern part of Blekinge archipelago, Trossö being the main one;.^[2] Other populated mentionable islands are Saltö, Hästö, Långö and Aspö. The islet of Stumholmen was formerly property of the Navy and today it houses the National Naval Museum (Marinmuseum). Outside the city lies the archipelago of Karlskrona, the most southern of the Swedish archipelagos. Several islands are connected to the city by ferries.

Soviet submarine S-363 was a Soviet Navy Whiskey-class submarine of the Baltic Fleet, which became famous under the designation U 137 when it ran aground on October 27, 1981 on the south coast of Sweden, approximately 10 km from Karlskrona, one of the larger Swedish naval bases. The ensuing international incident is often referred to as ""Whiskey on the rocks"". U137 was the unofficial Swedish name for the vessel, as the Soviets considered names of most of their submarines to be classified at the time and did not disclose them.

In October 1981, the Soviet submarine S-363 accidentally hit an underwater rock about 2 km from the main Swedish naval base at Karlskrona, surfacing within Swedish waters.^[3] The boat's presence coincided with a Swedish naval exercise, testing new equipment, in the area during the same days. Swedish naval forces reacted to the breach of neutrality by sending an unarmed naval officer aboard the boat to meet the captain and demand an explanation. The captain initially claimed that simultaneous failures of navigational equipment had caused the boat to get lost (despite the fact that the boat had already somehow navigated through a treacherous series of rocks, straits, and islands to get so close to the naval base).^[3] The Soviet navy would later issue a conflicting statement claiming that the boat had been forced into Swedish waters due to severe distress, although the boat had never sent a distress signal, but rather, attempted to escape.^[4]

The Soviet Navy sent a rescue task force to the site in Sweden, commanded by Vice-Admiral Aleksky Kalinin^[5] on board the destroyer Obraztsovy; the rest of the fleet was composed of a Kotlin-class destroyer, two Nanuchka-class corvettes and a Riga-class frigate. Sweden's centre-right government at the time was determined to safeguard Sweden's territorial integrity. As the Soviet recovery fleet appeared off the coast on the first day, a fixed coastal artillery battery locked onto the ships, indicating to the Soviets that there were active coastal batteries on the islands. The fleet did not turn immediately and as they came closer to the 12-mile (19 km) territorial limit the battery was ordered to go into war mode on its targeting radar, turning it from a single frequency mode to a frequency-hopping mode. The Soviet fleet reacted almost immediately and all vessels except a heavy tugboat turned and stayed in international waters. Swedish torpedo boats confronted the tugboat, which left as well.

The Swedes determined to continue investigating the circumstances of the situation. The Soviet captain, after a guarantee of his immunity, was taken off the boat and interrogated in the presence of Soviet representatives.^[4] Additionally, Swedish naval officers examined the logbooks and instruments of the submarine.^[4] The Swedish Defense Research Agency also secretly measured for radioactive materials from outside the hull, using gamma ray spectroscopy from a specially configured Coast Guard boat. They detected something that was almost certainly Uranium-238 inside the submarine, localized to the port torpedo tube.^[3] Uranium-238 was routinely used as cladding in nuclear weapons and the Swedes suspected that the submarine was in fact nuclear armed.^[3] The yield of the probable weapon was estimated to be the same as the bomb dropped over Nagasaki in 1945. Although the presence of nuclear weapons on board the S-363 was never officially confirmed by the Soviet authorities,^[6] the vessel's political officer, Vasily Besedin, later confirmed that there were nuclear warheads on some of the torpedoes, and that the crew was ordered to destroy the boat, including these warheads, if Swedish forces tried to take control of the vessel.^[7]

As the Soviet captain was being interrogated, the weather turned bad and the Soviet submarine sent a distress call. In Swedish radar control centers, the storm interfered with the radar image. Soviet jamming could also have been a factor. As the Soviet submarine sent its distress call, two ships coming from the direction of the nearby Soviet armada were detected passing the 12-mile (19 km) limit headed for Karlskrona.

This produced the most dangerous period of the crisis and is the time where the Swedish Prime Minister Thorbjörn Fälldin gave his order to ""Hold the border"" to the Supreme Commander of the Swedish Armed Forces. The coastal battery, now fully manned as well as the mobile coastal artillery guns and mine stations, went to ""Action Stations"". The Swedish Air Force scrambled strike aircraft armed with modern anti-ship missiles and reconnaissance aircraft knowing that the weather did not allow rescue helicopters to fly in the event of an engagement. After a tense 30 minutes, Swedish Fast Attack Craft met the ships and identified them as West German grain carriers.

The boat was stuck on the rock for nearly 10 days. On November 5 it was hauled off the rocks by Swedish tugs and escorted to international waters where it was handed over to the Soviet fleet.^[4]

At the time, the incident was generally seen as a proof of widespread Soviet infiltration of the Swedish coastline.

In an interview in 2006, Vasily Besedin, the political officer on board, gave a different picture. The vessel had dual navigation systems, a well-trained crew and the captain Pyotr Gushchin was amongst the best. On board was staff officer Joseph Avrukevich who was trained in security techniques. Besedin claimed the incident was caused by an error in calculations by the navigation officer.^[8]

The area in which the Soviet submarine ran aground was at the time a restricted military zone where no foreign nationals were allowed. The exact location served as one of only two routes that could be used to move bigger ships from the naval base in Karlskrona to open water.

This incident is popularly known in the West as ""Whiskey on the rocks"".^[9] In the Soviet Navy the submarine type came to be known as ""Swedish Komsomolets"", a pun on both the incident and the then widespread tendency to give the submarines Komsomol-themed names.^{[citation needed]}

U 137 (enligt svensk dåtida benämning; S-363 enligt senare offentliggjord sovjetisk benämning) var en dieseldriven sovjetisk ubåt av Whiskey-klass byggd 1956 på Ordzjonikidzevarvet, det sovjetiska namnet på Baltijskij Zavod (Östersjövarvet), som gick på grund på Torhamnaskär vid inloppet till Gåsefjärden, i militärt skyddsområde utanför Karlskrona, Blekinge den 27 oktober 1981. Vid tidpunkten för händelsen sågs grundstötningen som ett bevis för en omfattande sovjetisk undervattensverksamhet i svenska farvatten. Idag anser en del debattörer att kränkningen snarare berodde på inkompetens och undermålig teknisk utrustning än en medveten aggression. Andra anser att kränkningen var medveten och ett led i illegala aktiviteter mot Sverige. Detta är en slutsats som även förs fram av senaste ubåtskommissionen.

Kvällen den 27 oktober 1981 bedrev svenska marinen försök med en ny ubåtsjakttorped utanför Karlskrona skärgård. Ubåten Neptun och två helikoptrar ur 13. helikopterdivisionen deltog. Kvällen var stilla och ljud hördes långt över vattnet. Sikten var god. Några ovidkommande fartyg syntes inte till.^[2]

Samma kväll 1981 cirka klockan 20:00^[3] gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund vid Torhamnaskär i Gåsefjärden, cirka en mil sydost om Karlskrona. Då man inte lyckas ta sig av grundet med hjälp av ubåtens dieselmotorer klättrade några ur besättningen, däribland befälhavaren, upp i tornet. Endast 30–40 meter från ubåten skymtade en liten ö och 100 meter längre bort syns en större ö. Man försökte återigen ta sig av grundet, man körde motorerna på högvarv men ingenting hjälpte.^[4] Öbor på öarna runt omkring hörde motorbullret men man kunde inte se någonting i mörkret. De flesta antog att det rörde sig om en marinövning i närheten, och man gick och lade sig för natten.

Tidigt på morgonen den 28 oktober begav sig två fiskare, Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, ut från Sturkö för att vittja nät. De upptäckte att vattenytan var täckt av en tunn oljefilm.^[5] De två fiskarna återvände till Sturkö och Svensson gick hem medan Sturkman återigen ger sig iväg med båten för att ta upp några egna krokar. Strax före klockan tio på morgonen gjorde Sturkman upptäckten: Halvvägs uppkörd på grundet vid Torumskär stod en ubåt. Den var svart och hade ingen beteckning. I tornet kunde han se tre, fyra män som tittade åt hans håll med kikare. De siktade med k-pistar mot hans fiskebåt när han kom nära.^[4] Han noterade en flagga med en stjärna men då flaggan inte alls överensstämde med Sovjetunionens flagga konstaterade han endast att det såg ut att röra sig om en utländsk ubåt, troligen från öst, och han vände och åkte hem igen. Väl hemma tog han kontakt med grannen Ingvar Svensson som ringde regementet i Karlskrona som först inte trodde honom men man lovade att undersöka saken. Först två timmar senare hade marinen folk på plats i Gåsefjärden.^[4]

Vedettbåten Smyge satte fart mot den angivna platsen. Man hade inga större förhoppningar att finna någon grundstött ubåt, men man var ändå tvungen att kontrollera uppgifterna. Efter en timmes båtfärd ankom man till platsen, och mycket riktigt; det stod en främmande ubåt på grundet. Fyra man stod i ubåtens torn och spanade mot dem genom kikare. Bakom dem kunde man ana en man med ett automatvapen hängande över axeln. I tornets topp vajar den sovjetiska örlogsflaggan. Insatschefen kommendörkapten Karl Andersson, som befann sig ombord på Smyge, tog kontakt med sin chef och de beslutade gemensamt att man ska gå upp jämsides med ubåten. Man lade sig på styrbordssidan.

Vid 11-tiden klättrade Andersson över till ubåten. Han försökte konversera på engelska men ingen verkade förstå vad han sa. Då han försökte med tyska steg en ur besättningen fram. Karl Andersson presenterades för ubåtens befälhavare. Han sa sig vara kommendör av tredje graden och att han hette Anatolij Michailovitj Gusjtjin. Under samtalets gång kom det fram att de kom från Baltijsk och att de fått fel på radiopejlen, gyrokompassen och navigationssystemet (rysk motsvarighet till Decca) vilket sades vara orsaken till att man navigerat fel och hamnat mitt i den svenska skärgården. Dessutom fungerade ekolodet dåligt. Befälhavaren ville även ha kontakt med den sovjetiske konsuln i Sverige. Andersson fick sedan komma ned till manöverrummet och fick äta en enkel måltid.

Polisen och kustbevakningen kallades till platsen liksom fler örlogsfartyg. Man slog en järnring runt ubåten och man förtöjde ett av kustbevakningens fartyg vid ubåten. Vid 10:30 ringde den ene fiskaren till Kvällsposten i Malmö och berättade om ubåten. Journalisten Per-Olof Gunnarsson fick bekräftelse från örlogsbasen och tidningen fick med uppgiften i den sista upplagan. Klockan 12:28 gick TT ut med en flash och vid 12:40 gick nyheten ut i lunchekot i Sveriges Radio. Strax innan klockan 12:00 ringde ÖB Lennart Ljung till statsminister Thorbjörn Fälldin och berättade om ubåten. Klockan 17:10 höll kommendör Lennart Forsman och kommendörkapten Karl Andersson den första presskonferensen. De hade dock inget besked att ge medierna angående hur man skulle handla gentemot ryssarna och U 137.

Genom Sovjetunionens ambassadör, Michail Jakovlev, tog Sovjet kontakt med Sveriges utrikesminister, Ola Ullsten, och begärde att sovjetiska örlogsfartyg skulle få gå in i skyddsområdet och bärga ubåten. Denna begäran avslogs. Försvarsstaben i Stockholm meddelade att Sverige skulle bärga ubåten och att tidpunkten för detta kom att avgöras av överbefälhavaren. På kvällen tilläts U 137 att via kortvågsradio ta kontakt med sin hemmabas, en kommunikation som avlyssnades noga av svensk militär. Trots utrikesministerns nej begav sig ett ubåtsbärgningsfartyg eskorterat av två stora och tio mindre sovjetiska örlogsfartyg mot Sverige. Bevakningen av den svenska tolvmilsgränsen skärptes. Även på land skärptes bevakningen. Exempelvis drogs permissioner in och man flög flera jägarförband till Karlskrona som stationerades på ��n Hästholmen. Genom att sätta upp stora strålkastare som riktades mot ubåten hade man full uppsikt över närområdet.

Natten till den 29 oktober hade nyheten om den grundstötta ubåten nått hela världen och klockan nio denna dag fick journalisterna följa med ut till U 137 för att med egna ögon se den. De fick komma riktigt nära ubåten, ibland var de endast ett par meter ifrån. Plötsligt kom ett Viggen-plan flygande mot dem. Det passerar på några hundra meters höjd för att vid nästa förbiflygning befinna sig på endast 25–30 meters höjd. Manövern upprepas ett par gånger och det hela handlade om en styrkedemonstration. Från att i början ha ignorerat pressbåten tappade så småningom ett av befälen i ubåtens torn tålamodet och visade tydligt att han inte ville ha dem där. Klockan 10:45 upptäckte en av marinens helikoptrar ytterligare en främmande ubåt vid Utklippan, men innan man hann göra någonting hade ubåten försvunnit och trots ett stort spaningspådrag återfanns den aldrig. Vid middagstid den 29 oktober upptäcktes på svenskt vatten innanför Utklippan en sovjetisk högsjöbogserare som höll kurs mot Gåsefjärden. Den svenska ubåten Neptun skickade först ut prejningssignaler och försökte sedan lägga sig i vägen, men bogserbåten väjde undan och fortsatte färden in mot U 137.^[6] Ubåten Neptun försökte genskjuta den och fartyget vek av västerut mot Karlshamn. Neptun jagade efter men hann inte ifatt den snabbare bogserbåten. Till slut fick Neptun order att vända om och bogserbåten kunde obehindrad återvända till den sovjetiska styrkan.^[6] För att försvåra fritagningsförs��k ankrades ett trängfartyg, före detta isbrytaren Thule, i inloppet till Gåsefjärden.^[4]

Ett antal sovjetiska örlogsfartyg ankom under kvällen och ankrade strax utanför svenskt territorialvatten. Styrkan omfattades så småningom av ett tiotal fartyg och stod under befäl av amiral Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Dessutom ingick en jagare typ Kildin, två robotkorvetter typ Nanutchka och en fregatt typ Riga. För att demonstrera styrkans sårbarhet kryssade ubåten Neptun i undervattensläge mellan de förankrade fartygen med en tänd strålkastare. Sverige krävde att få förhöra U 137:s befälhavare. Vid ungefär samma tidpunkt kom beskedet från sovjetiska ambassaden att Sovjet drog tillbaka sitt krav på att själva få bärga ubåten.

På torsdagen ankom två experter från Försvarets forskningsanstalt (FOA) till Karlskrona för att utföra en rutinundersökning. Man förväntade sig inte att ubåten var kärnvapenbestyckad, men då experterna närmade sig dess förskepp ombord på en båt utrustad med en detektor för gammastrålning gav denna utslag. Då ryssarna i ubåtens torn börjat skrika och vifta med sina automatvapen beslutade sig FOA-männen för att avbryta sin undersökning. Tullkryssaren Tv 103 utrustades nu med detektorer för dels gammastrålning, dels neutronstrålning som doldes under däck. Den förtöjde sedan vid ubåten för noggrannare mätningar.^[7] På kvällen meddelades regeringen att det med stor sannolikhet fanns uran i form av isotopen ²³⁸U ombord, vilket skärpte läget ytterligare.

Fredagen den 30 oktober började ett diplomatiskt spel på högsta nivå. Sovjetunionen höll fast vid att svenskarna inte fick förhöra kaptenen. Lite senare under dagen gjorde man en eftergift; man gick med på att ubåtskaptenen skulle få frågas ut under förutsättning att två av Sovjets diplomater får närvara. Detta gick Sverige med på. Ubåtskaptenen vägrade dock lämna sitt fartyg med mindre än att han fick order från sin hemmabas om detta. Den 31 oktober fortsatte nervkriget, men Sverige hade helt klart övertaget. Vid det här laget visste Moskva att svenskarna visste det mesta om U 137. Nu kom en ursäkt från Sovjet, direkt från dess regering till den svenska regeringen. Vid själva ubåten var stämningen tryckt; en svensk isbrytare blockerade inloppet till Gåsefjärden och inne i ubåten var det kallt. Telegrafisten ombord fick jobba dygnet runt för att förmedla och ta emot meddelanden från Moskva.

På måndagen lade sig en av kustbevakningens båtar vid ubåten. Den sovjetiska bevakningen tog ingen större notis om detta, de trodde förmodligen att det rörde sig om en vanlig kustbevakningsbåt, men den var invändigt helt ombyggt och hade fått installerat utrustning för att kunna mäta eventuell radioaktivitet och därmed avgöra om U 137 var kärnvapenbestyckad eller ej. Efter mätningarna är experterna tvärsäkra: Det fanns uran i form av isotopen ²³⁸U ombord. (²³⁸U är ej klyvbart, men används som mantel omkring en kärnladdning av plutonium eller ²³⁵U.) Larmet gick omedelbart hos militärledningen och regeringen. Kabinettssekreteraren Leif Leifland fick då i uppdrag av statsminister Torbjörn Fälldin att förbereda ett uttalande.^[8]

Samma dag vid 13:30-tiden klev kapten Gusjtjin ombord på torpedbåten Västervik, där förhöret skulle hållas. Man förhörde kaptenen i sex timmar. Bland dem som deltar fanns kommendörkaptenerna Karl Andersson och Emil Svensson, den senare var även chef för marinens analysgrupp, även svenska ubåtsexperter och några män från Säpo deltog. Gusjtjin hade sällskap av den politiske officeren (politruken) Besedin från ubåten och de två diplomaterna. Kaptenen vidhöll att han navigerat fel och att de trodde att de befann sig utanför Polens kust. Karl Andersson påpekade att bravaden med att lyckas navigera så fel närmast vore något för Guinness Rekordbok, varpå Emil Svensson skrattade till och frågade om det är så här den sovjetiska flottan brukar navigera. Förhören gav i stort sett inget nytt. Vid ett tillfälle korrigerade den ryske diplomaten kaptenen Gusjtjins utsaga om hur många navigeringssystem som fanns ombord, det verkar märkligt att inte kaptenen själv skulle veta detta. Vad ryssarna alltjämt skyllde på var den trasiga gyrokompassen, under de svensk-ryska samtalen i början av 1990-talet framkom dock att denna fungerade som den skulle, och då skyllde man istället på befälens inkompetens. De sovjetiska officerarna var ursinniga över de metoder som användes vid utfrågningen och ännu argare över att TV och press fick bevittna när de steg ombord på den helikopter som skulle föra kaptenen tillbaka till U 137. De ansåg att de blev utskämda inför hela världen och krävde att alla vidare utfrågningar skulle hållas ombord på ubåten.

På eftermiddagen sände ubåtsbesättningen upp nödraketer då båten höll på att slås sönder i den hårda sjön. Den svenska militären meddelade att bärgningen hade påbörjats. Vid haveristen var dramatiken stor. Militären begärde, och fick, tillstånd från överbefälhavaren att dra loss ubåten från grundet. Överbefälhavaren begärde besked från statsministern om hur långt man fick gå om ubåten försökte fly. Svaret blev ”Håll gränsen”^[9] Då ubåten dragits loss omringades den av svenska örlogsfartyg. På tisdagen hade regeringen ett sammanträde där det bekräftades att ubåten bar på kärnvapen.

Vid halvfemtiden den 5 november meddelade statsminister Thorbjörn Fälldin pressen och svenska folket att det med stor sannolikhet finns kärnvapen ombord på U 137. På fredagsmorgonen den 6 november lossades U 137:s förtöjningar och ubåten kunde bege sig hemåt. Cirka fem kilometer ut på internationellt vatten lämnades ubåten formellt över till den sovjetiske viceamiralen Alexej Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Enligt planerna skulle kommendören Roderick Klintebo överlämna ubåten till jagaren och få en skriftlig kvittens, men det var alldeles för grov sjö och han fick nöja sig med att sköta överlämningen per radio. Som farväl sa kaptenen ""Farväl, och på återseende"".

type=printed

period=post-war (1945-present)

postage condition=unposted

number of items=single

size=continental/ modern (150x100 mm)

county/ country=sweden